Alzheimers sjukdom

Vid Alzheimers sjukdom drabbas särskilt de områden av hjärnan som ansvarar för minnesfunktion, språklig förmåga, rumslig orientering samt praktiska färdigheter. Sjukdomen kan uppträda tidigt, redan i 40–50-årsåldern, men vanligen efter 65 års ålder. Alzheimers sjukdom börjar smygande och utvecklas långsamt under flera år.

Symtom. Tidiga symtom är försämrat närminne, trötthet, svårigheter att uttrycka sig och förstå sin omgivning. Även ångest, sömnsvårigheter och nedstämdhet tillhör sjukdomsbilden. Det är symtom som påminner om många andra sjukdomar. Därför ska en medicinsk utredning göras så snart som möjligt.

Diagnos. Vid all misstanke om demenssjukdom görs en noggrann utredning. Den innehåller bl.a. MMT, Mini Mental Test, som ger en grov uppskattning av den kognitiva förmågan. Utredningen innehåller även anamnes med frågor till både patient och anhöriga om problem, tidigare sjukdomsbild etc. En fortsatt utredning omfattar CT-scanning och eventuellt magnetröntgen av hjärnan. Därefter tas ofta ett ryggvätskeprov, vilket är en relativt säker metod för att upptäcka markörer för sjukdomen redan innan symtomen visat sig. Om demenssjukdom diagnostiseras görs en noggrann plan för fortsatt medicinsk behandling och omvårdnad.

Sjukdomsbild. Efter den tidiga inledande fasen går sjukdomen in i följande faser:

  • Mild sjukdomsfas
    Minnesproblemen leder till påtagliga funktionshinder. Även problem med att kommunicera och märkbara svårigheter med orientering. Den sjuka är oftast själv medveten om sitt handikapp och försöker hitta strategier för att hantera det.
  • Medelsvår sjukdomsfas
    Den drabbade får allt svårare att klara sig själv på grund av flera funktionsnedsättningar, t.ex. svårigheter att tvätta sig och klä på sig. Hallucinationer och vanföreställningar förekommer. Den sjuka behöver trygghet, uppmuntran, hjälp och tillsyn för att klara sin vardag. Flytt till ett avlastningsboende eller demensboende kan bli nödvändig.
  • Svår sjukdomsfas
    En stor del av hjärnan är nu drabbad och tidigare symtom förvärras. Talet begränsas kraftigt eller försvinner helt. Personen präglas av allt mer passivitet, kontaktsvårigheter och förvirring. Ofta tillstöter komplikationer som urinvägsinfektion, lunginflammation, hjärtsvikt eller annan sjukdom.

Behandling. För närvarande finns två olika läkemedelssubstanser som fungerar symtomlindrande vid Alzheimers sjukdom. Aricept, Exelon och Reminyl är så kallade acetylkolinesterashämmare. De används vid mild till måttlig sjukdom för att hämma nedbrytningen av signalsubstansen acetylkolin. Det fjärde läkemedlet är Ebixa, som verkar på signalsubstansen glutamat och förskrivs vid måttlig till svår sjukdom. Samtliga läkemedel ingår i långtidsbehandling och bör ordineras och följas upp av en demensläkare.

Andra symtom och komplikationer, som ångest, sömnsvårigheter, depression, misstänksamhet och hallucinationer, ska behandlas med försiktighet och speciellt avsedda läkemedel.

Vård. Alzheimers sjukdom innebär vanligtvis en gradvis försämring. Många drabbade bor kvar hemma och vårdas av anhöriga åtminstone under de tidiga stadierna. Dagsjukvård och växelvård gör det också möjligt att bo kvar hemma trots betydande handikapp. När det inte längre är möjligt kan vård i gruppboende eller vårdhem bli aktuellt.